Varför?
Är det normalt att blotta anblicken av en person som du inte sett på flera år kan få dig att vilja gråta?
Jag har uppenbarligenen sådan person. Vad som är värre är att jag har flera personer som jag så gärna vill undvika att det hindrade mig från att gå på mina kompisars förlovningsfest! Det här är inte normalt och uppenbarligen hindrar det mig rejält. Jag mår mycket bättre nu än vad jag gjorde i nian och jag har tuffat på mig rejält men det hindrar mig uppenbarligen inte från att få ångestattacker och noja över saker som jag inte ens borde bry mig om. Kexii undrar så ofta när hon mår dåligt hur någon står ut med henne, varför gör hon så här mot andra? Nu är det min tur: Hur kan någon människa stå ut med mig? Jag vet att jag är aldeles för deprimerande för att någon (som inte har vuxit upp med mig och på så sätt vant sig) ska orka med mig en längre tid. Hur bra jag än mår, hur glad jag än är, så slutar det ändå alltid med att jag gråter, gömmer mig och känner mig ensam och meningslös. Och jag lovar att var det fler som läste det här så skulle jag aldrig skriva här men jag behöver verkligen ett utlopp just nu. Jag behöver avreagera mig och då passar det ju bra att skriva.
Jag vet inte riktigt vad som hände, ena sekunden var jag glad och skulle titta på Bleach och nästa är jag jättedeppig och kan inte hitta en mening med nånting.
Jag har ingen praktik, jag sitter ensam hela dagarna, jag är urusel på att sjunga och dansa och det är precis vad jag ska göra i kolhusteatern, jag går inte i skolan för att jag inte hade allmän behörighet! Inte konstigt att jag känner mig misslyckad! Men jag ska nog titta lite på Bleach och läsa lite om Sherlock Holmes, det kanske får allt att kännas lite bättre. Yea det hjälper säkert att läsa om en supersmart person. Får mig säker att känna mig mindre misslyckad!
Jag har uppenbarligenen sådan person. Vad som är värre är att jag har flera personer som jag så gärna vill undvika att det hindrade mig från att gå på mina kompisars förlovningsfest! Det här är inte normalt och uppenbarligen hindrar det mig rejält. Jag mår mycket bättre nu än vad jag gjorde i nian och jag har tuffat på mig rejält men det hindrar mig uppenbarligen inte från att få ångestattacker och noja över saker som jag inte ens borde bry mig om. Kexii undrar så ofta när hon mår dåligt hur någon står ut med henne, varför gör hon så här mot andra? Nu är det min tur: Hur kan någon människa stå ut med mig? Jag vet att jag är aldeles för deprimerande för att någon (som inte har vuxit upp med mig och på så sätt vant sig) ska orka med mig en längre tid. Hur bra jag än mår, hur glad jag än är, så slutar det ändå alltid med att jag gråter, gömmer mig och känner mig ensam och meningslös. Och jag lovar att var det fler som läste det här så skulle jag aldrig skriva här men jag behöver verkligen ett utlopp just nu. Jag behöver avreagera mig och då passar det ju bra att skriva.
Jag vet inte riktigt vad som hände, ena sekunden var jag glad och skulle titta på Bleach och nästa är jag jättedeppig och kan inte hitta en mening med nånting.
Jag har ingen praktik, jag sitter ensam hela dagarna, jag är urusel på att sjunga och dansa och det är precis vad jag ska göra i kolhusteatern, jag går inte i skolan för att jag inte hade allmän behörighet! Inte konstigt att jag känner mig misslyckad! Men jag ska nog titta lite på Bleach och läsa lite om Sherlock Holmes, det kanske får allt att kännas lite bättre. Yea det hjälper säkert att läsa om en supersmart person. Får mig säker att känna mig mindre misslyckad!
Kommentarer
Trackback
